Nämen nu har jag äntligen hittat hit igen. Jag har mått så jävla dåligt väldig länge nu. Men nu måste jag fan skärpa till mig. Det har hänt en jäkla massa sen sist så jag ska börja skriva om det. För nu ska jag tamefan uppdatera så mycke jag kan. För nu ska dom få veta va dom gör mot mig och mina barn. Det är verkligen inte rätt de här. Om så ska bli långa inlägg eller ett jätte långt det får vi se. Men nu börjar det ett nytt liv med bloggen. För sanningen ska fram på alla möjliga sätt de bara går...

Jag är ledsen att jag inte har skrivit på länge. Men jag är så arg och ledsen på socialen. Jag får inte veta ett skit om mina barn. Min advokat får inte veta något heller i från socialen. Får inga beslut heller. Dom undanhåller allt för oss. Går så himla mycket bakom ryggen på en. Men nu är det krig.

Jag förstår inte varför jag inte får veta något. Advokaten vet inget heller. Socialen tycker väl att detta är oki. Men nej nej de e de verkligen inte. Dom behandlar mig som om att jag vore häktad. Men de e jag inte å har aldrig varit de heller. Jag står bara och stampar å stampar på en å samma punkt. De har gått 12 veckor å jag vet ingenting. Men jag hoppas verkligen att sanningen kommer fram snart. Nej fortsätta med att tänka ut på hur allt ska funka framöver tills jag vet hur de blir med barnen om dom kommer hem el inte. Jag vill ha hem dom nu helst för 12 veckor sen.

Jag säger bara de att fyfan för socialen. Dom älskar verkligen att gå bakom ryggen på en. Dom låter alla andra prata å träffa barnen när dom vill. Jag som inte ens vet vart dom är får bara prata med dom 1 gång i veckan. Så jävla fittigt av socialfittorna att låta vårdnadshavaren inte få veta vad som händer med ens barn.

De gick så långt att jag hamnade vid förvaltningsrätten och fick sitta där. Hade vittnen oxå. Sen när själva rättegången va klar så skulle jag inte få beslutet de kunde ta upp till 4 veckor från rättegångsdatumet. Jag kämpade med att få in allt som behövdes till advokaten. Jag gjorde mina besök. De funkade bra. Hade även kyrkan som en backup. Jag hjälpte till där fick jätte mycke stöd från människorna där. Några har jag bra kontakt med och några har jag inte alls kontakt med. Men de är ändå skönt att dom ser mig att jag finns där. Men något jag undrar över varför jag ska bli så anklagad av sånt som man aldrig i hela livet skulle göra. Hela livet känns som om att de har stannats upp. För allt tar sån himla tid. Jag förstår inte varför det ska ta en sådan lång tid med att ge ett beslut när de handlar om små barn. JAg tycker inte de är rätt alls. Socialens sätt att jobba på är helt fel. Dom tar barn från föräldrar som blir anklagade för sånt som inte stämmer. Men barn som verkligen far illa struntar dom verkligen i. Jag skulle inte vilja ha de på mitt samvete att socialen tycker de är okej att barn blir mördade för att dom ska aggera. SÅ jävla fel. Jag är ett exempel på detta. här blir jag av med barnen på falska anklagelser men socialen tror på anmälaren och skiter i vad jag har att säga.

Dagen den 7 mars så slets mitt hjärta i tusen bitar.

De kom 2 civilpoliser med 2 st socialhandläggare som kom och lämnade ett papper på bordet som står att mitt barn är tvångsomhändertagen. Jag fick enbart 1 beslut men skulle ha haft 2 beslut till men dom fanns inte. När dom tog lillfisen så fick jag inte plocka fram medicinen som hon hade. Men jag tvingade mig själv till att göra det med 2 poliser hängandes över varje steg man tog eller böjde sig ner mot golvet. Tillslut så får jag fram alla mediciner till lillfisen. Ena sochandlägarn frågar mig om lillfisen har någon jacka och mössa. Svarar tillbaka tror du att jag är så dum i huvudet att jag inte har ytterkläder till mitt barn? Oj förlåt de va dumt sagt svarar soc. Jo det tycker jag verkligen. Sen så tog dom lillfisen och gick. På måndagen efter så är jag kallad på möte kommer dit får dom 2 sista besluten på barnen att dom oxå är tvångsomhändertagna. Jag dör mer och mer inombords. Kunde inte äta eller dricka, sova gick inte de heller. Jag trodde verkligen att jag skulle dö. Sökte hjälp hos en doktorn. En super bra dokter lyssnar och förstår hur jag mår. Har tagit mitt problem med maten och sovandet på allvar. Dagran går och går. Jag får inget veta om barnen. Allt är tyst. Sen så kom dagen då de va dags att möta socialnämnden. Allt blev bara jobbigare och jobbigare. Allt som kom fram var att jag var sjuk, va missbrukare, en misshandlare mm. Allt som dom har sagt om mig stämmer inte. Jag har blivit så falskt anklagad. Allt blev bara värre och värre för varje dag som gick. Gick till läkarn och hade mina samtalskontakter för att ha någon som lyssnade på hur jag hade de och mådde. Hela mitt liv gick i krasch. Då började allt att snurra jag mådde skit dåligt jag visste inte vad jag skulle göra eller ta vägen hela hemmet är de enda som finns kvar av dom. Jag letade advokat och fick tag i en som inte hörde av sig när den fick beslutet på sitt bord. Jag blev kallad på möte efter möte men advokaten kunde inte följa med. Sen så fick jag tag i en annan advokat som jag har nu en toppen advokat lyssnar och förstår allt man säger hur jag upplever allt mm. Men Efter jag fick byta så har allt rullat på mer men de är fortfarande jobbigt när man inte får träffa barnen.